Det var som om världen nedanför försvann. De gröna och bruna fälten hade krympt mer och mer ju längre upp de kom. Till slut fanns de inte längre där när man vände sig om för att se efter. Dalen låg i ett mjölkvitt dis. Solen stod rakt ovanför dem. Det var varmt och fuktigt. Det rann om deras kroppar. Men de fortsatte framåt. Uppåt. För vid bergsbestigning finns inga mellanting. Det är toppen som räknas. Annars kan man lika gärna låta bli. Stanna vid bergets fot. Det hade regnat under morgonen. Solen arbetade nu hårt med att torka upp det blöta. I skuggan var berget halt och slipprigt. Svalt mot handflatorna. De arbetade sig långsamt och metodiskt upp för ett brant parti. Nu kom repet väl till pass. De turades om att klättra först, lägga repet runt midjan och ta spjärn med fötterna.

Text: Elisabet Fischer